I år har svärmor för första gången på många år bjudit in oss till jul. Och jag har länge drömt om att få besöka henne, eftersom vi alltid har firat högtiderna hemma hos oss. Varje gång har hon passat på att kritisera allt jag gjort.
Jag har känt Albina sedan barndomen – vår stad är liten. Aldrig hade jag trott att hon skulle bli min svärmor. Hon är en komplicerad och till och med obehaglig kvinna. Men hennes son är verkligen en fin människa. Petja är snäll och uppriktig. Min Olya älskade honom från djupet av sitt hjärta. Efter bröllopet gav vi det unga paret ett hus som de ärvt från min mormor, med en stor tomt. Vid den tiden bodde Albina sedan länge i Italien och lovade att hjälpa till med renoveringen.
Samtidigt byggde hon sig ett lyxigt palats och gav knappt några pengar till de unga för renoveringen. Hon klagade ständigt och frågade vad de gjort med de få slantar hon faktiskt skickade. Olya berättade allt för mig, och jag blev mycket sårad. Min man och jag började långsamt hjälpa våra barn. Med tiden lyckades de ändå renovera huset, och min dotter blev gravid. Och svärmor hjälpte bara till med pasta och italienskt kaffe.
För två år sedan återvände Albina hem. Hon ville personligen slutföra sitt palats. Men under hela den här tiden – varken till påsk, jul eller nyår – har hon bjudit in oss. Hon kom alltid till oss, och jag hade inget emot det eftersom jag ändå ville träffa de unga. Men varje gång ångrade jag att jag hade bjudit henne. Hon kom tomhänt och kritiserade sedan allt. Det gjorde mig rasande.På Nik kunde jag inte hålla mig:
– Nåväl, till jul får du bjuda oss hem till dig. Du har ju redan avslutat renoveringen för länge sedan, och vi har inte ens sett resultatet ännu.
Albina bjöd in oss. Min man försökte övertala mig:
– Men vi kan inte komma tomhänta! Vi tar med oss något hemifrån, du har ju lagat så mycket mat.
– Absolut inte! Vi går som vi är.
Jag sa också strängt till min dotter att inte ta med något – vi behöver det hemma. Vi kom dit. Och ni skulle ha sett vilket hus hon har byggt! Enormt, med marmordetaljer, allt var lyxigt. Men det som förvånade mig mest var att det inte fanns något festbord.
– Varsågoda, ta för er, – sa Albina och pekade mot ett hörn av rummet.
Jag hade inte ens lagt märke till det där. Jag gick fram – och där stod ett bord med olika ostar, snittar med fisk och frukt. En buffé, helt enkelt. Bredvid fanns lite vin och champagne.
– Kommer det några varmrätter?
– Kycklingen är snart klar.
Vi satte oss vid bordet, och där fanns bara en grönsallad, oliver, fisk och den där kycklingen. Jag kunde inte hålla mig utan skrattade:
– Vilken jul! Det är första gången jag lämnar en fest hungrig. Barn, ni kan komma hem till oss efteråt och äta ordentligt! Jag har gelé, piroger.
Albina blev väldigt sårad. Men jag tycker inte synd om henne. Hon har byggt ett sådant hus, gav småsummor till de unga, men kunde inte ens duka upp ett ordentligt festbord. Vad tycker ni, gjorde jag rätt eller borde jag ha hållit tyst? Hur skulle ni hantera en sådan svärmor?