Sju år efter skilsmässan kände Damien henne knappt igen.
Apolline sopade golvet i köpcentret medan hon stirrade på klänningen bakom glasmontern – en sällsynt, ovärderlig skapelse. Ett grymt leende spred sig över Damiens läppar.
”Du kan se ut hur du vill,” morrade han. ”Du kommer aldrig ha den kroppen för att kunna bära den.”
Apolline svarade inte. Hon böjde sig bara ner för att plocka upp sedlarna han just slängt på golvet. Inte av behov, utan av respekt för platsen. Lugnt lade hon dem på kanten av papperskorgen.
”Behåll dem. Du kommer behöva dem mer än jag.”
Detta lugn oroade honom. Ingen ilska. Ingen förödmjukelse. Bara tyst värdighet.
Candice log hånfullt mot hans axel.
”Fattig, men stolt… som alltid.”
Just då blev köpcentret stilla. Män i mörka kostymer klev in, följda av en grupp journalister. Regissören bugade djupt framför Apolline:
”Fru, allt är klart. Presentationen börjar om tre minuter.”
Hela rummet blev spöklikt tyst.
Damien bleknade.
”Fru… Apolline?” stammade han med en klump i halsen.
Hon nickade bara.
Och för första gången på sju år förstod han att han aldrig riktigt hade vetat vem hon var…
Utan ett ord lade hon ner trasan och tog av sig handskarna. En assistent närmade sig och svepte en fläckfri vit kavaj över hennes axlar.
På några sekunder hade städerskan försvunnit.
Mittemot honom stod en rak, elegant kvinna med ett lugnt, orubbligt uttryck.
Den gråhårige mannen klev fram:
”Mina damer och herrar, jag har äran att presentera Madame Apolline Rousseau, grundaren av modehuset Phénix Rouge och huvudinvesteraren bakom dagens kollektion.”
Damien stapplade bakåt. Bakom henne, på den rubinprydda röda klänningen – den som han föraktat – stod diskret hans namn.
Apolline log.
”För sju år sedan sa du att jag inte var tillräckligt bra för dig. För bara några minuter sedan sa du att jag aldrig skulle få röra den här klänningen.”
Montern öppnades. Hon lät handen glida över det skarlakansröda tyget i strålkastarljuset.
”Synd…” muttrade hon. ”För här, den som inte längre passar… är du.”
Damiens telefon vibrerade konstant.
Avtal upphävt. Investering återkallad. Exklusivt avtal undertecknat med Madame Apolline Rousseau.
Candice släppte hans arm, blek som en vägg, och gick bort utan att se på honom.
Apolline passerade honom. Hon stannade inte.
”Tack… för att du lät mig gå.”
Damien stod kvar, ensam, fångad i en lyx som inte längre tillhörde honom.