– Mormor, kan du tänka dig, idag hittade vi en guldring vid havet! I sanden! Pappa råkade stoppa handen i sanden, och där låg ringen!
– Vad säger du?!
– Ja, mormor, tror du mig inte?!
– Självklart tror jag dig, älskling.
– Och pappa gav den direkt till mamma! Det fanns till och med en etikett på den!
– En etikett?!
– Ja! Pappa förklarade att ringen nog av misstag rullat ut från en juvelerarbutik och hamnat i sanden.
– I sanden?!
– Ja, mormor!!! Så sa han till oss och mamma, att det inte var en ring från en drunknad person eller en stulen ring!
– Om pappa säger det…
– Ja, mormor! Och han sa att det finns många sådana ringar! Jag och Lesja gräver i den där dumma sanden hela dagarna i en vecka till! Vi vill hitta åtminstone en liten ring.
– Har Lesja slutat hosta?
– Ja, så klart. När skulle han ha tid att hosta?! Det finns ju så mycket att göra här! Hur mår Jim?
– Han mår bra. Vad äter ni där?
– Mormor, byt inte ämne. Visa honom!
Mormor vände telefonens kamera mot hunden. Jim låg bredvid och lyssnade uppmärksamt på samtalet.
– Här är han. Hälsa, Jim.
– Mormor, varför ser han så ledsen ut?
– Han är helt normal, älskling.
– Nej! Jag vet hur han brukar vara! Jim!!! Vad gör du där?!
Jim tyckte han hörde en välbekant röst. Han viftade på svansen.
– Okej, älskling, jag måste börja packa för stugan. Blir ni kvar länge till där?
– Mamma vill stanna två veckor till.
– Två veckor?! – mormor tittade på Jim.
– Ja, vi trivs här! Om vi bara kunde hitta en ring till… Jim, vill du ha en ring på halsbandet?
– Hej då, älskling.
– Mamma, hej! Lisa sa att det var något brådskande?
– Ja. När kommer ni hem?
– Jag vet inte. Det är väldigt bra här. Kanske blir det några veckor till. Varför då?!
– Inget! Jim äter ingenting!
– Vad menar du, äter han inte?!
– Precis så. Sedan ni åkte sover han bara och tittar ut genom fönstret, och vid minsta prassel i trapphuset springer han till dörren och skäller.
– Ger ni honom verkligen rätt mat?!
– Nej, vi matar honom med rå potatis! Såklart ger vi rätt mat!
– Jaha.
– Just det. Han har gått ner i vikt, vet du hur mycket?!
– Visa mig!
Mormor visade Jim som låg och sov.
– Där. Hud och ben.
– Kanske ska han till veterinären?!
– Till vilken veterinär?! Är du klok?! Han saknar er! Ni har inte varit här på en månad! Ni har aldrig lämnat honom så länge!
– Mamma, okej. Jag bokar en tid hos veterinären. Ta med honom, snälla.
– Okej då.
– Mamma, hej! Hur gick det?
– Åh… Hej. Det gick sådär. Han bet veterinären när han skulle väga honom. Jag kunde inte hålla honom. Vi fick sätta på munkorg för att göra ultraljudet.
– Jaha.
– Just det. Han gömde sig i ett hörn och morrade. Varifrån han fick styrkan är oklart.
– Vad sa doktorn?
– Han sa att blodprov behövs. Utåt sett verkar allt okej. Troligtvis stress.
– Varför?
– Varför?! Frågar du fortfarande???
– Mamma, skrik inte! Vi är också oroliga.
– Gör vad ni vill…
– Mamma, hej. Varför så sent?
– Jag tror han knappt andas.
– Vad?! Vi har flyg imorgon bitti. Mamma, lugna dig. Gråt inte.
– Han har inte ätit på flera dagar. Tidigare åt han åtminstone lite…
Någon av barnen frågade bakifrån:
– Mormor, varför gråter du?
– Älskling, Jim mår dåligt.
– Pappa sa… Men vi kommer ju imorgon!
– Jag är rädd att det kan vara…
Plötsligt dök en flickas ansikte upp i mormors telefons kamera.
– Nej!!! Mormor, håll telefonens skärm nära honom och sätt på högtalaren!
– Älskling, han…
– Håll den närmare!!!!
Hon höll telefonen nära den sovande hunden.
– Jim, hör du mig?! Vi kommer imorgon! Jag vet att du är arg på oss. Du tror att vi glömt dig! Jim, lyssna på mig!
Hunden reste sig upp. Den lyssnade noga.
– Jag blir också sårad, men sen glömmer jag bort det. Vad är meningen? Att leva hela livet ledsen och arg? Förstå, Jim, du är en Zajcev! Och Zajcevarna när det är svårt och läskigt, de tappar inte modet. Jim Zajcev, tror du jag har glömt hur du då gick till attack på den dumma rottweilern när den rusade mot mig? Den var dubbelt så stor som du, men du skyddade mig! Du fick verkligen på nöten då. Och tror du efter det att jag glömt dig?!
Hunden viftade svagt på svansen.
– Jim Zajcev, jag ber dig gå till köket och äta de där bruna små klumparna! Marsch till köket!
Hunden gick långsamt till köket och började äta maten från sin skål.
När de kom fram på morgonen förlät Jim dem. Men inte direkt. Efter ungefär fem minuter. Först vände han sig bort och gick till sitt hörn, men sedan rusade han fram och började slicka alla. Smutsiga ju. Efter resan.
Alexander Bessonov