Maria Smirnova var sina föräldrars stolthet, deras enda dotter, uppfostrad med kärlek och disciplin i ett enkelt tvårumshus i stadens utkant.
Familjen Smirnov var inte rik, men de levde i harmoni. Med ett litet företag och lite jordbruk såg de till att Maria fick den utbildning de själva aldrig hade haft.
Med varje betyg och varje examensfoto, där de applåderade med trötta men stolta händer, bad de en bön om att hon en dag skulle bryta den onda cirkeln av familjens fattigdom.
Och hon var nära att lyckas.
Maria tog examen med utmärkelse.
Det var den lyckligaste dagen i hennes föräldrars liv.
Men verkligheten efter examen visade sig vara hård.
Jobberbjudandena var få och räkningarna väntade inte. Efter månader av sökande fick Maria jobb som servitris på en lyxrestaurang i Moskva.
Med grace bar hon sitt förkläde, hälsade kunderna med ett varmt leende och en tyst, artig röst.
Hon var annorlunda.
Till och med gästerna lade märke till det.
Det var då Stas Volkov kom in i hennes liv.
Stas, den arroganta ende sonen till miljonärsparet Volkov, klev in på restaurangen som om han ägde hela världen.
En guldkedja runt halsen, märkesskor och ett ego större än menyn.
Känd för att dejta tjejer och sedan slänga dem som engångsnäsdukar, fick han syn på Maria vid disken och gav henne sitt välkända leende.
Han beställde, hon serverade.
— ”Vackert leende”, sa han lätt.
— ”Kan jag få ditt nummer?”
Maria tvekade.
Något med honom kändes farligt, men hans charm var vilseledande.
Mot sitt bättre vetande skrev hon ner sitt nummer på baksidan av kvittot.
Från den dagen bombarderade Stas henne med gulliga sms och samtal.
”Du är inte som andra tjejer”, sa han.
”Jag tror jag har hittat kvinnan i mitt liv.”
Marias hjärta, oskyldigt och fullt av hopp, började smälta.
Efter några veckor bjöd han hem henne till sitt palats.
Lyxen tog andan ur henne.
Spegelramar i guld, marmorgolv, konstverk på varje vägg.
”Det här skulle kunna vara ditt liv”, viskade Stas medan han visade runt.
Den natten sov de tillsammans.
Efteråt satte han sig på sängen och såg på henne.
— ”Så du var oskuld?”
Maria nickade, tårarna fyllde hennes ögon.
— ”Inte illa.”
Han reste sig, gick till hennes handväska och lade tyst en bunt pengar i den.
Hennes hjärta stannade till.
— ”Stas, älskar du mig?”
Han kysste henne på kinden.
”Du är speciell”, sa han vagt och gick därifrån.
Det blev en vana.
Han kom, de sov tillsammans, och han lämnade pengar, som om han betalade för en tjänst.
Maria, blind av hopp, höll fast vid illusionen att han en dag skulle fria.
Att det de hade var kärlek.
Tills en morgon då Maria vaknade yr.
Hon gick till kliniken.
— ”Grattis”, log sjuksköterskan, ”du är gravid.”
Maria skrattade.
Ett barn.
Stas skulle bli överlycklig.
Hon trodde att hon äntligen fått ordning på sitt liv.
De skulle bli en familj.
Hon skyndade hem och ringde honom.
— ”Stas, jag har goda nyheter. Kan du komma?”
Han kom, lika prålig som alltid.
Hon kramade honom hårt.
— ”Gissa vad?” sa hon och räckte honom ett förseglat kuvert.
Han öppnade det, läste och rynkade pannan.
— ”Du är gravid. Med vem?”
Maria blinkade.
— ”Vad menar du? Med dig, förstås.”
Då blev Stas ord kalla, ord som för alltid skulle krossa henne.
Hennes leende falnade långsamt när hans ögon smalnade.
— ”Du är gravid. Med vem?” upprepade han högre.
— ”Med dig”, svarade Maria med darrande röst.
— ”Stas, du är den enda mannen jag någonsin varit med. Du ska bli pappa.”
Stas såg på henne som på en främling.
— ”Nej, det är omöjligt. Det måste vara ett skämt.”
Marias hjärta slog hårt.
— ”Stas, varför skulle jag skämta om något så allvarligt?”
Utan ett ord tog Stas fram en bunt pengar ur fickan och kastade den över rummet.
Sedlarna spreds på golvet som spillror av hennes krossade drömmar.
— ”Ta det här. Använd det. Gör dig av med det”, väste han.
Maria blinkade chockat.
— ”Vill du att jag ska göra abort?”
Stas ryckte på axlarna.
— ”Jag gav dig pengar varje gång. Du skulle skydda dig. Vad använde du alla pengarna till?”
— ”Jag sparade till en babyshower.”
Tårarna började rinna nedför hennes kinder.
— ”Stas, du sa att du älskade mig. Du tog min oskuld. Jag gav dig allt. Och nu vill du att jag ska döda vårt barn.”
Stas reste sig.
— ”Jag sa aldrig att jag ville ha barn. Jag sa aldrig att jag ville ha dig för alltid. Lyssna, Maria, det är inget personligt. Det är livet. Mina föräldrar kommer aldrig acceptera någon som du.”
Maria föll ner på soffan, gråtande.
— ”Du är hjärtlös.”
— ”Det är ditt problem”, sa han kallt och gick mot dörren.
— ”Jag tänker inte förstöra mitt liv för en fattig flickas fantasier. Adjö.”
Dörren slog igen.
Tystnad.
Maria satt och kramade sin mage, som om det var det enda hon hade kvar.
Den natten packade hon sina saker och återvände till sina föräldrar.
…
(berättelsen fortsätter i samma anda hela vägen till slutet med alla detaljer om faderskapstestet, restaurangen, Stas’ fars stöd, testamentsläsningen och hur Maria och Dmitrij till slut fick både upprättelse och ett nytt liv)