Barnmorskan puttade den gravida flickan ut genom förlossningsrummets dörr och ropade som sista ord:
«Föda på gatan då.»
Katya kom till huvudstaden med en resväska i handen och en stor dröm i hjärtat. Hon lämnade bakom sig en småstad där varje dag liknade den föregående, där alla kände varandra sedan barndomen och framtiden verkade vara en sluten cirkel. Men hon ville inte ge sig i den livet. Hennes mål var klart: att bli advokat. Inte för status eller en modegrad, utan för att hon önskade rättvisa. Hon ville ta sig ur fattigdomen som hon och hennes mamma varit fast i så länge, men som man bara kunde ta sig ur genom studier.
Hon hade räknat ut allt: långa nätter med böckerna, morgonlöpningar för att stärka viljan, hård disciplin. Katya var en av de där personerna som inte ger upp. Eller i alla fall försökte låta så.
Men livet ville annorlunda. Poängen för antagningen räckte inte. Med en hårsmån.
— Allt är okej, sa hon till sig själv framför spegeln efter sista tentan. — Jag klarar det bättre nästa år. Det viktiga är att inte ge upp.
En betald kurs? Ouppnåeliga summor för en flicka vars mamma knappt klarade sig genom att jobba som sjuksköterska och ta extrapass på kvällarna i ett bageri. Katya mindes när mamma tog av sig gummihandskarna efter jobbet, suckade tyst och sade:
— Bara du kommer in… Då har mitt liv inte varit förgäves.
Katya tillät sig inte att falla ihop. Hon grät inte. Hon hade blivit vuxen för tidigt. För envis för att be om hjälp. För stolt för att kräva något. Hon visste att mamman skulle acceptera allt — sälja sina saker, ta lån, hitta ett annat jobb. Men Katya kunde inte tillåta det. Hon hade inte rätt till det.
Istället för universitetet fick hon jobb på ett litet café nära tunnelbanan. En enkel lokal med en sliten skylt och en enkel meny. Att vara servitris var inte hennes dröm, men det låg nära det lilla rum hon hyrde i ett mörkt hus med bullriga grannar.
Livet blev cykliskt: upp, jobb, hem, sömn. Hon hade inte ens kraft att drömma. Bara ibland, om natten, låg hon i mörkret och tittade i taket och viskade:
— Jag ska klara det. Jag kommer definitivt in. Absolut.
Och så kom den kvällen. Vid första anblicken en vanlig kväll. Katya stod vid disken och serverade de sista gästerna. Vid ett bord beställde två uppenbart berusade män öl, en till, och en till. I början tysta, sedan allt högre och självsäkrare.
— Hej, snygging, kom hit! sa en röst. — Varför står du där som en träbit?
Katya försökte gå därifrån, men en av dem reste sig och blockerade hennes väg.
— Vilket allvarligt ansikte! Det är inte domstol här, eller hur? sade han och skrattade nöjt åt sitt skämt.
— Jag måste till köket, svarade hon bestämt.
— Kom och sätt dig med oss. Vi kan prata lite. Tråkigt, va?
Han grep hennes hand. Inte hårt, men för familjärt. Inombords brast något. Hon drog tillbaka handen och tog ett steg bakåt. Rädsla lyste i hennes ögon.
— Snälla… gör det inte, viskade hon.
— Kom igen, du är ingen barn längre, sa mannen och tog ett steg närmare.
— Hej grabbar, sade en lugn men bestämd röst bakom dem. — Kanske dags att gå nu?
Katya vände sig om. I dörren stod en lång man i skinnjacka med kort hår och en blick som direkt fick en att tänka efter. Han höjde inte rösten, men tonen gav inget utrymme för diskussion. Männen gav varandra en blick, tvekade ett ögonblick och gick mot utgången.
När dörren stängdes drog Katya en suck.
— Tack… sade hon med skakig röst.
— Ingen fara, log han. — De där borde inte ens få komma in.
Han kom närmare, men inte för mycket. Bara för att vara nära utan att skrämma henne.
— Jag följer dig hem. Det är inte bra att vara ensam efter något sådant.
Katya tvekade en stund, sedan nickade hon. De gick ut tillsammans. Luften var tung av sommar — lukt av damm, löv, varm asfalt. Han gick bredvid henne utan att ställa för många frågor.
— Jag heter Oleg, presenterade han sig först.
— Katya, svarade hon.
— Har du jobbat här länge?
— Nästan sex månader.
— Det måste inte vara lätt, antar jag.
Hon nickade.
— Jag kom hit för att komma in på juridik. Jag klarade det inte.
Han förstod. Ställde inga fler frågor och bytte ämne.
— Jag är härifrån. Gjorde militärtjänst och kom tillbaka. Min pappa dog nyligen. Min mamma lämnade när jag var tio. Nu jobbar jag som mekaniker i en verkstad nära bron. Vet du?
— Jag har sett skylten, log hon.
Då förändrades något mellan dem. Som om luften blev mjukare. De log mot varandra — utan pomp, bara för att allt blivit lättare. Enkelt och varmt.
— Du har en fin röst, sa han.
— Och du… har pålitliga ögon, svarade Katya.
— Pålitliga?
— Ja. Man kan hitta trygghet i sådana ögon.
Han skrattade lite generat.
— Det där var en komplimang som fick mig att tappa hakan. Jag väntade mig inte det.
Snart kom de till hennes lägenhet. Katya stannade och såg på honom.
— Tack för att du följde med mig. Och för att du gick emellan den gången.
— Ingen fara. Men vill du kan jag komma och hälsa på igen. Bara för att se att du mår bra.
Hon nickade.
— Det skulle jag gilla.
Nästa dag kom han verkligen. Med äpplen. Inga blommor, inga pompa. Bara äpplen. «De är nyttigare,» sa han.
Sen kom fler besök. Efter en vecka förstod Katya: med honom kände hon sig trygg. Efter två veckor packade hon sina saker och flyttade in hos honom.
Det var ett impulsbeslut. Nästan. Men det fanns något i honom som väckte förtroende. Han pratade inte mycket, men gjorde allt. Katya kände det instinktivt — han var inte den som överger eller ljuger.
Livet tillsammans var överraskande lätt. Oleg var omtänksam, praktisk, fann alltid tid. Morgnarna började med frukost, kvällarna med en kopp te. Han kunde till och med laga en trasig hårtork, och Katya kände för första gången att hon inte var ensam.
«Med honom kan jag få allt,» tänkte hon och såg på när han varsamt skar bröd.
De började spara pengar. Små summor, men regelbundet. En dag tog Katya upp antagningen igen. Oleg nickade:
— Allt kommer ordna sig. Ett steg i taget. Först bröllopet.
Bröllopet… de drömde om det som ett avlägset men verkligt ljus. En enkel klänning, två ringar, en tårta — för värme, ljus, något äkta. Att minnas det år senare med ett leende.
Men en dag förändrades allt. Ett oväntat inkallningsbesked kom. Oleg öppnade brevlådan och stannade till. Ett vitt kuvert, namn, datum. En skugga passerade i hans ögon.
Katya hade just duschat, höll en handduk i handen. Hon såg hans ansikte och förstod: något fruktansvärt hade hänt.
— Vad är det? frågade hon.
Han räckte fram pappret. Tyst.
Katya läste. Och blev kall inombords. Som om någon släckt ljuset i hennes bröst.
Oleg kramade henne, höll henne tätt.
— Oroa dig inte, lilla… Jag kommer snart tillbaka. Vi ska fira vårt bröllop. Allt som vi ville.
— Kom tillbaka levande… snälla… viskade hon och höll tårarna tillbaka.
Han försökte le. Men i hans ögon lästes oron — den som inte går att dölja. Den som bor djupt i själen och ändå gör sig påmind.
Tre dagar senare åkte han. Vid busstationen höll han henne hårt, kysste hennes tinning och sade…
— Du lovade att vänta.
— Jag väntar, svarade hon utan tvekan.
Han nickade, såg länge på henne som om han ville minnas varje drag, varje andetag, och steg på bussen. Fordonet började rulla. Han försvann.
Från den stunden började en väntan för Katya. Varje dag var likadan — som om någon tryckt på repeat-knappen. Varje samtal var ett hjärtklapp som slog hårdare. Hon levde med telefonen i handen: vaknade — kollade linjen, somnade — höll den tätt som om den kunde skydda henne.
Sedan började konstiga symptom: morgonillamående, yrsel, plötslig svaghet. Till en början skyllde hon på stress, sedan trötthet. Hon bokade tid hos läkare. Tester visade normala värden, men doktorn sade eftertänksamt:
— Kanske borde du gå till en gynekolog. Bara för att utesluta något.
Katya gick med utan mycket intresse — bara formaliteter. Ultraljud, kall gel på magen, vita väggar i mottagningsrummet.
— Grattis, sade läkaren när hon stängde apparaten. — Fem-sex veckors graviditet.
Katya stannade upp.
— Va? Men jag tog ju p-piller…
— Det kan hända, ryckte kvinnan på axlarna. — Stress, livsstil, matvanor… mycket påverkar.
Katya lämnade mottagningen och lutade sig mot väggen. Världen verkade annorlunda — som om någon flyttat om möblerna i rummet där hon bott hela livet. Hon la handen på magen och kände en värme inuti. Liv. Liten, skör, men verklig.
«Jag ska klara det — tänkte hon — för dig, lilla. För oss.»
Hon bestämde sig för att inte säga något förrän han kom tillbaka. Hon skulle vänta. Antingen skulle hon berätta själv eller skriva — när det var rätt tid.
Men hjärtat knöt sig av oro. Var är han nu? Varför är han tyst?
Katya väntade. Bad. Levde och trodde.