När hon fick veta att hennes son föddes med funktionsnedsättning, avsade sig hans mamma formellt föräldraskapet för elva år sedan. Det dokumentet – ”avståendet” – hade Sanka själv sett med egna ögon. Han råkade hitta det när han bar personakter till sjukstugan. Sjuksköterskan gav honom mapparna och bad honom följa efter henne, men just då ringde telefonen. Hon vinkade i riktning mot kontoret och sprang iväg för att svara, lämnade honom ensam.
Hon anade inte att när pojken såg sitt eget efternamn på akten, skulle han inte kunna låta bli att titta. Han öppnade mappen och läste det som egentligen skulle förbli dolt. På barnhemmet väntar alla barn på sina föräldrar. Men Sanka slutade vänta. Och han slutade också gråta. Hans hjärta hade förhärdats, täckts av ett tjockt pansar – ett skydd mot smärta, ensamhet och likgiltighet.
På det här barnhemmet, som på alla andra, fanns egna traditioner.
Inför nyår brukade barnen skriva brev till jultomten. Dessa brev skickade föreståndaren till sponsorer, som försökte uppfylla barnens innersta önskningar. Ibland hamnade breven till och med hos flygvapnet. Oftast önskade sig barnen bara en sak: att hitta en mamma och en pappa. Och de vuxna som läste breven undrade – vilken gåva skulle kunna ersätta kärlek?
En dag råkade ett av breven komma från just Sanka. Det hamnade hos en flygingenjör, major Tjajkin. Han stoppade varsamt ner brevet i uniformens ficka och tänkte läsa det hemma – tillsammans med familjen, för att diskutera vad de kunde ge pojken.
På kvällen, vid middagsbordet, kom han ihåg brevet, tog fram det och läste högt:
”Kära vuxna! Om ni kan, ge mig gärna en bärbar dator i present. Köp inga leksaker eller kläder – vi har allt sådant här. Men med hjälp av internet kan jag hitta vänner, och kanske till och med släktingar.”
Undertecknat: ”Sanka Ivlev, 11 år.”
— Tänk så kloka barn är nuförtiden, sa hans fru. Och det är sant – via nätet kan han hitta vem som helst.
Dottern Anja läste brevet noggrant och såg eftertänksamt på sin far.
— Du vet, pappa, han tror nog egentligen inte att han kommer att hitta sina föräldrar. Han letar inte ens – för han vet att de inte finns. För honom är datorn en räddning från ensamheten. Se här: han skriver ”hitta vänner eller släktingar”. Släktingar kan ju också vara främlingar. Låt oss ta pengar från min sparbössa, köpa honom en dator och ge honom presenten själva.
Nyåret på barnhemmet gick som vanligt: med julgran, föreställning, ringlekar runt jultomten och snöflickan. Sedan delade sponsorerna ut gåvor och tog ibland med sig några barn hem över helgen.
Sanka väntade som vanligt inte på någon. Han hade länge förstått att det mest var flickor som blev valda. Ingen lade märke till pojkarna.
Han hade skrivit sitt brev mer av vana – alla skrev, så han gjorde det också. Men idag såg han bland gästerna en man i pilotuniform. Hjärtat gjorde ett hopp, men Sanka vände bort blicken och suckade tyst. Han fick sin vanliga godispåse och gick haltande mot utgången.
— Sasha Ivlev! — hörde han plötsligt sitt namn och vände sig om.
Bakom honom stod just den piloten. Sanka stelnade till, osäker på hur han skulle bete sig.
— Hej, Sasha! – sa mannen vänligt. – Vi fick ditt brev och vill ge dig en present. Men först, låt oss lära känna varandra. Jag heter Andrej Vladimirovitj, men du kan kalla mig farbror Andrej.
— Och jag heter Natasja, — lade kvinnan bredvid till.
— Och jag heter Anja, — log flickan. — Vi är nästan jämnåriga, du och jag.
— Och jag är Sanka Stumpen, — svarade han lite förläget.
Flickan skulle just säga något, men mannen räckte honom en låda:
— Den här är till dig från oss. Kom, så visar vi hur man använder den.
De gick in i ett tomt rum där de brukade göra läxorna. Anja förklarade hur man satte på laptopen, loggade in i systemet, gick ut på internet och registrerade sig på sociala medier. Pappan satt bredvid och hjälpte till då och då. Sanka kände värme, styrka, omsorg. Anja pratade oupphörligt, men pojken noterade: hon var inte dum, hon kunde mycket om teknik och gick på en idrottsklubb.
När de skulle gå kramade kvinnan honom. Doften av hennes parfym kittlade i näsan och fick ögonen att tåras. Sanka stelnade till ett ögonblick, sedan lossade han sig ur kramen och gick nerför korridoren utan att se sig om.
— Vi kommer tillbaka! — ropade flickan efter honom.
Och från den dagen började Sankas liv förändras.
Han slutade bry sig om kamraternas hån, blev inte längre ledsen över öknamnen. På internet hittade han saker som intresserade honom. Särskilt fascinerade honom flygplan. Han fick veta att det första massproducerade militärtransportplanet var «An-8», utvecklat av Antonov, och att «An-25» var en modifierad version av det.
På helgerna kom Andrej och Anja och hälsade på. Ibland gick de på cirkus, spelade på arkadspel, köpte glass. Sanka tackade ofta nej till sådana utflykter — det kändes pinsamt att gästerna betalade för allt.
Men en morgon blev han kallad till rektorns kontor. Där, till sin förvåning, såg han Natasja. Hjärtat drog ihop sig, halsen blev torr.
— Sacha, — började rektorn, — Natalja Viktorovna har bett om att få ta med dig hem i två dagar. Om du samtycker, så får du gå.
— Det är flygets dag idag, — förklarade kvinnan. — Din farbror Andrejs militärbas har stor fest. Han vill att du kommer. Vill du följa med oss?
Sanka nickade ivrigt, orden fastnade i halsen.
— Utmärkt, — log Natasja och skrev under de nödvändiga papperen.
Den lycklige pojken lämnade kontoret med hennes hand i sin.
Först åkte de till en stor klädbutik. De köpte jeans och en skjorta. När Natasja såg Sankas slitna gymnastikskor tog hon med honom till skoavdelningen. Det tog lite tid — hans fötter hade olika storlek.
— Oroa dig inte, — sa hon lugnt. — Efter festen går vi till en ortopedisk butik och beställer skor med specialsula för ena foten. Då haltar du mindre, och ingen kommer märka något.
Sedan åkte de till frisören, och därefter hem för att hämta Anja. Sanka klev för första gången in i en riktig lägenhet. Han hade aldrig tidigare sett hur vanliga familjer levde. Allt doftade hemtrevligt, varmt, välbekant. Han gick försiktigt in i rummet och satte sig på soffans kant och såg sig omkring. Framför honom stod ett stort akvarium med färgglada fiskar — sådana hade han bara sett på TV förut.
— Jag är klar, — sa Anja. — Kom nu, Sanka, mamma kommer snart.
De åkte hiss ner och gick mot bilen. Vid sandlådan stod en pojke och skrek högt:
— Gammkärring, gubbtjyv!
— Vänta lite, — sa Anja och gick beslutsamt fram till honom.
Sanka såg hur hon plötsligt vände sig om, och pojken föll ner i sanden med ett skrik.
— Jag bara skojade! — mumlade han där han låg.
— Då får du skoja någon annanstans, — svarade flickan och kom tillbaka till Sanka.
Flygplatsen var dekorerad med flaggor och banderoller. De möttes av farbror Andrej, som tog dem till sitt flygplan. Sanka höll andan — aldrig förr hade han sett ett så stort plan på så nära håll. Hjärtat bultade av beundran. Sedan började flygshowen. Alla tittade mot himlen, vinkade, jublade. När Andrejs flygplan dök upp över området skrek Anja också:
— Pappa flyger! Pappa!
Sanka, som annars var blyg, hoppade av glädje och ropade högt:
— Pappa! Där är pappa!
Han märkte inte att Anja hade tystnat och iakttog sin mamma, som torkade ögonen från osynliga tårar.
Sent på kvällen efter middagen satte sig Andrej bredvid Sanka och lade armen om honom.
— Vet du, — sa han mjukt, — vi tycker att varje människa ska få leva i en familj. Det är bara där man lär sig älska, skydda, ta hand om andra — och bli älskad. Vill du bli en del av vår familj?
En klump fastnade i Sankas hals, han fick svårt att andas. Han tryckte sig mot mannen och viskade:
— Pappa… Jag har väntat på dig så länge…
En månad senare tog den lycklige pojken farväl av barnhemmet. Stolt och försiktigt gick han nerför trappan, höll sin nya pappa i handen, och haltade nästan inte alls när de gick mot grinden. Där stannade de.
Sanka vände sig om, lät blicken vila på byggnaden, vinkade åt barnen och personalen som stod på trappan.
— Nu ska vi kliva över gränsen, — sa pappan, — och där börjar ditt nya liv. Glöm allt det dåliga som hände här. Men glöm aldrig dem som hjälpte dig att överleva. Tacksamhet är den viktigaste dygden. Värdesätt alltid dem som någonsin sträckt ut en hand till dig.