Söndagsmorgonen tittade in i Valerkas rum med sina mjuka solstrålar.
«Vad skönt att jag är född och lever på landet», tänkte pojken. «Nu ska jag äta frukost och sedan gå till floden med mina kompisar. Jag ska inte gå upp ur vattnet på hela dagen, och sedan ska jag hjälpa grabbarna att bygga klart kojan i skogen. Allt som vanligt, vad annars ska man göra på sommaren på landet? Simma och vandra i skogen. Kan man göra sånt i stan?»
– Mamma, vad blir det till frukost? – Valerka höll på att ropa, men från föräldrarnas rum hördes återigen mammans missnöjda röst och pappans försvarande viskning.
Barnen bar glatt ut den gravida varginnan från skogen!
Hela byn mullrade och undrade – de såg DETTA…
«Usch, de bråkar igen», tänkte Valerka sorgset. «Vad är det nu de inte kan komma överens om? På senare tid har varje morgon börjat med föräldrarnas gräl. Först var pojken ledsen för sin mamma och pappa, men snart hade han vant sig. Men varför vuxna inte kan komma överens, det förstod han inte.»
Pojken smög försiktigt in i köket, tog några syltkakor, sörplade i sig ett glas mjölk och kravlade ut genom fönstret med sina troféer.Pojken förstod inte varför föräldrarna bråkade, och han ville inte heller veta.
”Vuxna beter sig ofta konstigt”, hade han dragit som slutsats.
Han ville bara snabbt gömma sig från de obehagliga ljuden av sina föräldrars gräl, men deras röster hördes till och med ute på gården. Föräldrarna märkte inte ens hur han smög ut ur huset.
Idag var det bara hans närmaste vänner, Dima och Dima, som följde med. Efter att ha delat på de syltkakor han tagit med sig, drog de iväg till floden för att bada.
När de hade lekt färdigt i det varma vattnet, gick de till skogen för att bygga klart sin koja. De tog med sig en filt och några handdukar från floden.
Platsen där de var var lugn och tyst, den största varelsen man kunde möta i skogen var en hare, så de vuxna var inte oroliga för att släppa iväg barnen dit.
Koja byggdes färdigt på en timme med pinnar, tallkvistar och rep som de samlat dagen innan. De hade också valt platsen noggrant – den skulle vara avskild och skyddad från nyfikna blickar.
Men varför behövde de en koja? Jo, bara för lekens skull. Kanske, under ett krig, för att gömma sig där, eller för att ta med sig mat och sitta och prata om viktiga saker för barnen.
De bestämde sig för att nästa dag samla en större grupp, ta med sig mat, fler gamla filtar och täcken att sitta på, och framför allt – be om lov från de vuxna.
På morgonen hörde Valerka flera gånger ordet ”skilsmässa” genom föräldrarnas gräl och svordomar.
”Ska de verkligen skiljas?” Valerka suckade. Den soliga morgonen slutade plötsligt att vara så glad. ”Jag måste fråga grabbarna, kanske de har några råd.”
En grupp på fem barn, ledda av Valerka, närmade sig kojan.
De två första stack in sina huvuden genom dörren – men rusade snabbt ut igen med ett skrik.
– Där…!
Tvillingarna pekade på kojan med darrande läppar.
– Där är det något!
– Vad är det nu då? Eller spelar ni bara igen? – frågade Valerka irriterat. Han var ledaren för hela byns pojkgäng.
– Jaha, klättra upp och kolla själv då, om du nu är så modig, – föreslog tvillingarna Dima och Timka.