I en liten by, gömd bland kullarna, bodde nioåriga Alina. Hennes röda flätor var alltid rufsiga i vinden, och hennes fräkniga näsa var ständigt begravd i böcker om äventyr. Men den dagen hade ödet förberett en historia åt henne som ingen författare kunde ha hittat på.
Alina var på väg hem från skolan och hoppade över vattenpölarna efter gårdagens regn när hon hörde ett svagt gnyende. Ljudet kom från bakom den gamla kvarnen, dit hennes mamma hade förbjudit henne att gå: «Där finns raviner, min flicka, det är farligt!» Men det klagande ljudet, likt en bebis som grät, fick henne att bryta mot regeln.
Bakom kvarnen stupade marken brant ner i en ravin täckt av brännässlor. Alinas hjärta slog hårt när hon särade på de taggiga stjälkarna – tre meter längre ner, i en grop fylld av grenar, kämpade en liten gyllene valp för sitt liv. Dess tass var fastklämd mellan stenar, och dess rödgula päls smälte ihop med leran, som om den hade legat där i flera dagar.
«Var inte rädd, jag ska hjälpa dig!» ropade Alina, även om både hennes fingrar och röst skakade. Att ta sig ner för den hala sluttningen tog en evighet: rötterna gav vika under hennes fötter, taggarna rev hennes händer. När hon äntligen nådde valpen, morrade den plötsligt och försökte bita – rädslan hade gjort den vild. «Du vill ju inte vara elak, eller hur?» viskade flickan och tog av sig sin röda sjal. Hon lindade den darrande lilla kroppen i tyget och insåg att hon inte skulle kunna få ut den själv – stenen var för tung.
Den första åskknallen ekade när Alina, efter att ha lämnat sin jacka vid valpen «så att den inte skulle frysa», sprang hem efter hjälp. Regnet piskade hennes kinder och förvandlade stigen till lera. «Pappa!» skrek hon när hon stormade in i huset, andfådd. Utan att ställa frågor grep hennes far en kofot och ett rep – han kände igen samma eld i hennes ögon som en gång brann i hans egen mor, som en gång räddade tre kattungar från en brand.