Tanja hade legat på sjukhuset med sitt barn i redan två veckor. Hon låg i ett tvåbäddsrum. Nyligen hade en annan mamma med ett spädbarn flyttat in i rummet – en tystlåten och sträng person som hon inte alls pratade med.
Det besvärade inte Tanja, för hon skulle snart skrivas ut. Det som verkligen oroade henne var något annat. Hon hade nyligen förlorat sitt jobb – allt på grund av sin sons ständiga sjukdom. Underhållet från hennes ex-man var minimalt, hyresskulden växte, och knappt fanns det pengar till mat.
Nu låg hon i sjukhussängen och tänkte med skräck på hur hon skulle klara sig framöver.
– Jag borde nog ringa Lenka, tänkte hon. – Hon är trots allt min bästa vän. Och hennes man är en stor chef, kanske kan han hjälpa mig att få ett anständigt jobb.
Hon hann knappt tänka tanken innan telefonen ringde – det var just Lena.
Tanja grep glatt luren och sa, med dämpad röst för att inte störa sin rumskamrat:
– Lena, hej! Jag tänkte precis på dig.
– Och jag på dig! – skrattade bästa vännen. – Hur har du det?
– Som sot som blivit vit… Jag ligger på sjukhus med Sashka.
– Igen?
– Ja. Men vi skrivs snart ut. Hur har du det?
– Bättre än alla andra! Jag är i Sotji med min man. Det är fantastiskt här! Jag har inte varit här på länge, vi brukade alltid resa utomlands.
– Jag har inte varit någonstans på länge heller, suckade Tanja. – Så ni är på semester. När kommer ni tillbaka?
– Om en vecka. Hur är vädret där hemma?
– De säger att det är kallt. Jag är ju instängd på sjukhuset, så jag går inte ut.
– Här är det riktigt varmt. Och maten är ganska bra. Men det bästa är alla frukter! Även om de är dyra, frossar vi i oss frukt här.
– Frukt… – Tanja slickade sig om läpparna. – Jag skulle gärna äta ett äpple nu. Jag älskar äpplen.
– Vill du ha champagne också? – skrattade väninnan. – Vi dricker champagne varje dag!
– Och champagne också, suckade Tanja längtansfullt. – Men ärligt talat skulle jag nöja mig med ett vanligt glas juice.
– Har du slut på pengar igen? – frågade Lena irriterat.
– Ja. Jag sparar på allt.
– Det ordnar sig snart för dig, började väninnan prata snabbt. – Det viktigaste är att inte tappa hoppet. Allt kommer att lösa sig, du måste bara tro på det.
– Lena, jag tänkte faktiskt be dig om en sak, sa Tanja försiktigt. – Tror du att din man kan hjälpa mig att hitta ett jobb? Du vet ju att jag är en erfaren bokförare. Och han har ju massor av affärskontakter.
– Åh, Tanja, snälla, prata inte med mig om det! – utbrast väninnan irriterat. – Min Zhorik sa en gång att han inte tänker fixa jobb åt några av mina väninnor. Så jag tänker inte ens fråga honom. Dessutom är din Sashka ständigt sjuk. Hur skulle du kunna vara en pålitlig anställd? Jag skickar dig hellre bilder på hur vi har det här. Titta på dem och föreställ dig att du är med oss. Okej, Tanja, jag måste gå. Zhorik ropar på mig, han har beställt något i baren igen.
Samtalet bröts, och kort därefter började Tanjas mobil fyllas med meddelanden med bilder. Hon öppnade en, såg ett rikligt dukat bord och sin väns och hennes mans nöjda ansikten. Hon slängde telefonen på nattduksbordet och började gråta ljudlöst.
– Vadå, blev du avvisad av din bästa vän? – hördes en röst från sängen bredvid.
Tanja stelnade till av överraskning, men svarade till slut:– Ja… Avvisad…
– Så du har inget jobb just nu?
– Nej. Sashka är ständigt sjuk, så de sparkade mig.
– Jäkla svin, sa rumskamraten lugnt. – Och hur klarar du dig då? Jag antar att du inte har någon man.
– Jag vet knappt själv hur jag överlever, sa Tanja och kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. – Det känns som om jag sitter fast i en grop, inte i ett liv…
– Nåväl, sluta deppa, sa kvinnan strängt. – Hur lång erfarenhet har du som bokförare?
– Sju år.
– Det är bra. – En ton av förvåning hördes i hennes röst. – Kan du jobba på distans? Du behöver komma in till kontoret en gång i veckan, men ibland kan det bli lite oftare. Du förstår vad jag menar, eller hur?
Tanja satte sig upp på sängen och stirrade misstänksamt på rumskamraten, som verkade fundera intensivt.
– Finns det verkligen en sån möjlighet? frågade hon försiktigt.
– Ja. Klarar du det eller inte?
– Självklart klarar jag det! Vilket företag är det?
– Godstransporter. Jag är säker på att du fixar det. – Kvinnan tog fram sin mobil, slog ett nummer och började prata med bestämd röst:
– Hallå, det är jag igen. Lyssna, Tolja, har du hittat en ny bokförare än? Bra, det har du inte. Jag har hittat en åt dig. Ja, jag säger ju att jag har hittat en. Med erfarenhet, förstås. En riktigt bra en. Ja, lika bra som jag. – Hon skrattade i luren. – Men Tolja, vad pratar du om? Det kommer att bli toppen. Gud har sagt att man ska hjälpa människor. Vänta, jag skulle säga en sak till. Kommer du ikväll? Min son mår bra, han sover. Kan du ta med lite frukt? Mycket frukt, särskilt äpplen. Vadå ”varför”? Du ska veta allt, va? Vår nya bokförare älskar äpplen. Och ta med en flaska champagne också. Igen, varför? För att vi ska fira hennes nya jobb. Nej, utan dig. Hur du tar in den, det är din sak. Ska jag behöva lära dig allt? Du lyckades ju smuggla in champagne till förlossningsavdelningen, så här borde det vara ännu enklare… Glas behöver vi inte, vi är inga grevar, vi dricker ur vanliga muggar. Okej. Älskar dig. Hejdå.
Rumskamraten lade ifrån sig telefonen och log mot Tanja för första gången.
– Sådär, nu har du ett jobb. Lönen kommer att vara riktigt bra. Så sluta gråta, vännen, du tar dig snart upp ur den där gropen. Förresten, vad heter du?
– Tanja, svarade hon, fortfarande i chock.
– Jag heter Irina, sa rumskamraten och blinkade åt henne.
– Då var det trevligt att träffas. Du anar inte vilken tur vi hade att hitta dig, vi behövde verkligen en bokförare.
– Nej, det är jag som har haft tur! – Tanja ville skrika av glädje, men kunde inte få fram ett ord. Istället började hon gråta igen – men nu av lycka…