— Du behöver en egen människa, — sa den stora katten.
— Varför då? — frågade kattungen.
— Vintern är snart här, — svarade katten.
— Vad är det? — frågade kattungen som aldrig hade sett en vinter. Han var född i maj, när liljekonvaljerna blommade.
Egentligen var han inte längre en kattunge, snarare en tonåring. Han var ungefär fem månader gammal. Men för den stora katten var han fortfarande liten, precis som den dag de träffades för första gången.
Det var i slutet av sommaren. Den stora katten gjorde sin vanliga runda genom sitt revir. När sommarfolket lämnade sina stugor, brukade han alltid inspektera dem. I all hast slängde människorna ofta saker de inte behövde längre. Katten brydde sig inte om sakerna, men ibland slängde de även mat — en bit torr ost eller korv som blivit kvar i kylskåpet eller skafferiet. Det som var värdelöst för människor kunde vara livsviktigt för katten, särskilt inför vintern. Ibland tog han med sig något och gömde det på ett säkert ställe där hundarna inte kunde hitta det.
Just den här gången gick han för att undersöka en stuga som hade tömts på morgonen.
När han smög sig fram genom träden hörde han ett hest hundskall.
— Förbaskat, — muttrade katten. — Den var snabbare än jag! Men vad skäller den på?
Han smög sig närmare och såg en stor, lurvig hund hoppa upp och ner vid ett staket. Katten hade aldrig sett den förut, men han blev inte förvånad. När människorna reste, lämnade de ofta kvar både hundar och katter. Dessutom låg byn inte långt borta, så hunden kunde mycket väl ha följt efter en bil därifrån.
Katten kröp ännu närmare och såg vad hunden skällde på.
På det låga staketet satt en liten kattunge. Det var uppenbart att han hade blivit övergiven av människorna — han var alldeles för liten för att ha kommit dit på egen hand. Kattungen hade inte lyckats eller hunnit klättra upp i ett träd, så nu satt han skräckslagen och tryckte sig mot staketet med öronen bakåt.
— En raskatt, — tänkte katten. — Men de övergav honom ändå.
Han tyckte synd om den lilla och dessutom ogillade han hundar. Därför bestämde han sig för att ingripa.
Han hoppade upp på staketet, gick fram till den darrande kattungen och stirrade kaxigt på hunden. Den stora, lurviga besten verkade inte ha tänkt döda kattungen. Förmodligen hade den tillräckligt med mat ändå.
Men hunden njöt av synen av det skälvande lilla djuret som den hade skrämt. Katten väste hotfullt och reste ragg. Sedan morrade han högt och ilsket.
Hunden var ensam och vågade inte ge sig på den stora, arga katten. Den stack iväg.
Så träffades de för första gången. Katten tog med sin nya vän till ett gammalt övergivet hus där han hade bott i flera år. Det var också en sommarstuga, men av någon anledning hade ägarna lämnat den åt sitt öde.
Tre år tidigare hade katten själv blivit övergiven på sommarstugeområdet. Han hade haft tur. För det första var den vintern ovanligt mild. För det andra var han redan vuxen när han blev lämnad. Och för det tredje hade han hittat det här övergivna huset med krossade fönster. Där kunde han skydda sig mot snö och hundar.
Självklart var livet långt ifrån paradisiskt — ingen fyllde hans matskål med torrfoder, men katten anpassade sig och överlevde vintern ganska bra. På våren såg han sina gamla ägare komma tillbaka, men han litade inte på dem längre och gick inte fram.
Så fortsatte han att leva. Han jagade möss och stal ibland mat från andra katter vars ägare fortfarande bodde i stugorna.
Den andra vintern var mycket kallare. Katten överlevde den med nöd och näppe. Nu tänkte han dystert:
— Jag kanske inte överlever en tredje vinter. Särskilt inte nu när vi är två.— Du behöver en egen Människa, — upprepade katten. — Men var hittar man en sån… Och vintern? När du föddes, hur såg bladen ut på träden? — frågade han.
— Gröna, — svarade kattungen.
— Och nu?
— Nu är de olika: gula, röda. Till och med bruna. Och fler ligger på marken än på träden.
— Snart faller alla bladen. Snön kommer. Den är vit och kall. Mössen blir färre. Och det är mycket svårare att hitta dem under snön än i gräset.
— Jag har egna Människor! — utropade kattungen. — Det har jag, faktiskt!
— Varför tog de då inte med dig när de åkte? — frågade katten med en liten hånfull ton.
— Det var mitt fel, — svarade kattungen sorgset.
— Jag trodde det var en lek! De ropade på mig, men jag kom inte. Jag gömde mig. Och så åkte de utan mig.
— Varför kom de inte tillbaka då? — undrade katten.
— Du har ju sprungit till din stuga flera gånger.
— Det har jag, — suckade kattungen. — Jag vet inte varför de inte kom tillbaka.
Katten var tyst en stund.
— Nåväl, kanske kommer de tillbaka ändå, — sa han. — Men just nu, låt oss gå och jaga.
Katten trodde inte att människorna skulle komma tillbaka för kattungen. Men han ville inte göra sin unga vän ledsen. På natten låg han och tänkte:
«Jag kanske borde följa honom till byn.»
Men han mindes hur han själv en gång försökte gå dit, bara för att inse att byn var full av hundar och att där redan fanns gott om katter. Så han hade återvänt till sitt övergivna hus.
Så gick det några dagar till.
Regnet började ösa ner, och marken blev lerig och blöt. Det var obehagligt att lämna skyddet, men det var nödvändigt att jaga för att överleva.
Katten hade samlat på sig lite mat som sommarstugegästerna slängt, men han beslutade att spara den till nödfall. De uthärdade det dåliga vädret med tomma magar och började åter jaga möss när regnet hade lättat. Kattungen slutade springa till sin stuga.
Men han lyssnade. Varje dag spetsade han öronen och lyssnade uppmärksamt. Några gånger kom människor tillbaka, men det var inte hans människor. Kattungen suckade, hängde med huvudet och gick iväg för att leta efter mat eller sova. Men han fortsatte att vänta.
Katten såg på honom och önskade mer än något annat att kattungen skulle få vänta förgäves. Och att kylan skulle dröja så länge som möjligt.
En dag lyfte kattungen huvudet, nästan av vana, och lyssnade. Han hörde ljudet av en bil som körde upp. Något i det ljudet kändes bekant. Kattungen klättrade upp i ett träd och lyssnade igen.
Bilen stannade precis där hans stuga låg.
Han hörde hur någon steg ur bilen.
— Vi letar efter honom, — sa en mansröst.— Barsik, Barsik! — ropade flickan.
— Var är du? Vi har kommit tillbaka! Kiss-kiss-kiss!
Kattungen tvekade — han hade väntat så länge att han nu inte vågade tro.
— Barsik!!! Var är du? Kiss-kiss-kiss! — ropade flickan igen.
— Någon har säkert tagit honom, — sa mannen. — Det har gått två månader.
— Pappa, jag ska leta efter honom! Barsik måste vara någonstans här, — sa hon och sprang iväg mellan stugorna.
Katten gick fram till kattungen, som kallades Barsik.
— Nå, vad väntar du på? — frågade han. — Är det dina människor?
— Mina, — svarade Barsik.
— Då spring till dem! Ser du, du hade rätt — de har kommit tillbaka för dig!
— Och du då? — frågade Barsik.
— Vad med mig? Jag klarar vintern på något sätt, — svarade katten.
— Nej, det går inte! — sa kattungen, för vilken människorna kommit tillbaka.
— Kom med, om de inte tar med dig, följer jag inte heller med.
— Larva dig inte, — sa katten, — de kom för dig. De behöver inte mig.
— Men jag behöver dig! — svarade kattungen.
— Kom, de tar säkert med dig också. Du sa ju själv att vintern blir kall och att det redan är få möss kvar.
Och beslutsamt vände han sig mot sin vän.
— Antingen åker vi tillsammans, eller så stannar jag här med dig.
— Okej, vi går, — svarade katten. Han trodde inte att människorna skulle ta med honom också, men han var rädd att den envisa kattungen inte skulle visa sig för sina människor.
Flickan sprang fortfarande runt och ropade, och hennes röst var redan på gränsen till tårar. Hennes pappa stod tyst på stugans veranda och rökte. De hade inte kunnat komma tidigare, eftersom de hade varit med om en bilolycka.
När de åkte tillbaka till staden i slutet av sommaren mötte de en SUV som körde rakt mot dem på fel sida av vägen. För att undvika en kollision var pappan tvungen att svänga av ner i diket.
De hade tur att hastigheten var låg och att diket inte var så brant. Som tur var skadades ingen allvarligt, men både han, dottern och mamman fick skador, och bilen blev svårt skadad. Det hade tagit nästan två månader att återhämta sig och laga bilen.
Varje dag hade dottern tänkt på kattungen som sprungit iväg och blivit kvar på stugan. Så snart bilen var reparerad, åkte de för att hämta Barsik. Och nu stod hon och ropade, men ingen kattunge syntes till.
Mannen förstod att kattungen troligen inte levde längre — hunger, hundar, eller andra faror kunde ha tagit honom.
Plötsligt ryckte han till av ett prasslande ljud. Mannen vände sig om och såg två katter stå ett par meter bort. Den ena, som stod längst bak, var en stor, randig katt som tydligt levt ett hårt liv på gatan.
Den andra, som stod längst fram, var en ung grå katt med öronen tryckta bakåt.
— Barsik… — sa mannen tveksamt. — Är det du, Barsik?
Han böjde sig ner och lockade på honom:
— Kiss-kiss-kiss!
Den unga katten gick fram till honom och stötte sitt huvud mot hans hand.
— Natasha! Natasha!!! — ropade pappan. — Barsik har kommit tillbaka!!!
Inom ett par minuter sprang flickan in genom grinden.— Min lilla älskling, min fina, älskade Barsik!!! Jag är så glad att vi hittade dig!
Hon höll sin kattunge — eller snarare, sin unga katt — tätt intill sig. Hon strök honom över pälsen, pussade honom och kliade honom bakom örat.
Den stora katten stod och tittade på när människorna gladdes över att ha återförenats med sin förlorade vän.
— De kom tillbaka ändå. Nu blir det lättare att klara vintern, — tänkte han och vände sig om för att gå tillbaka till sitt lilla hus.
Men Barsik hade inte glömt sin vän. När han märkte att katten gick sin väg, vred han sig ur Natashas armar. Han sprang fram till katten som var på väg bort, tittade på sina människor och jamade högt och bestämt.
— Titta, — sa pappan och log. — Barsik har skaffat sig en vän. Och han vill att vi tar med oss vännen också.
— Ska vi ta med honom? — frågade flickan med spänd förväntan.
— Vad tror du själv? Kan man överge en vän? — svarade pappan med en motfråga.
— Man kan aldrig överge en vän! — svarade flickan bestämt.
— Då tar vi med honom, om han själv vill följa med. Då får vi två katter, — sa mannen.
Han gick fram till den stora, erfarna katten och sträckte fram handen mot honom.
— Hej där. Vill du bo hos oss? — frågade han katten. — Vi ska ta väl hand om dig.
Katten tittade på Barsik.
— De kom tillbaka för honom. Det betyder att de är bra människor.
Han gick fram till mannen och började spinna. För första gången på tre år…