Zhanna bosatte sig på sin nya plats.
Den lilla två-rumslägenheten i en Khrusjtjov-byggnad på bottenvåningen i ett tvåvåningshus i utkanten av staden passade henne bra.
– Nå, här är vi. Jag går mot större utrymme, – gladdes hon och kramade sin mamma, som kommit från byn för att se dotterns nya hem. – Först räckte det med en etta, men nu måste jag tänka på framtiden.
– Det är klokt. Kanske gifter du dig, får barn. Då behövs ett barnrum, – sa Nina Ivanovna hoppfullt.
– Vänta lite, jag har inga planer än. Men jag tror att jag använde mina pengar rätt, – svarade Zhanna.
Hon ställde sina krukväxter på fönsterbrädan. Den friska luften från den första frosten svepte in genom ventilationsfönstret. Genom glaset såg hon ett par ögon som iakttog henne noga.
Det var en liten hund. Zhanna hade sett den när hon flyttade in sina saker. Den hade suttit nära porten, men när den såg flyttgubbarna gömde den sig under en bänk.
– Hej, vem är du? – skrattade Zhanna och vinkade till hunden. Den viftade på svansen och lutade huvudet åt sidan.
– Vem flirtar du med? – frågade Nina Ivanovna. – Är det kanske en kavaljer du redan fått här?
– Nej då, vad pratar du om… Det är en liten hund, är den hemlös? – svarade Zhanna tyst och gick till kylskåpet. Hon öppnade det, men det var nästan tomt. Bara några burkar med inläggningar som hennes mamma tagit med från byn.
– Börja packa upp sakerna i skåpen så går jag till affären. Vi måste ju laga någon soppa, – ropade Zhanna. Hon tog på sig kappan och en sjal och skyndade ut.
Hunden följde efter henne, men när den följt henne ut från gården vände den tillbaka till huset.
– Titta, så smart den är. Den lämnar inte gården, – viskade Zhanna. På affären köpte hon inte bara mat till sig själv utan också hundmat.
När hon kom tillbaka till porten såg hon en granne – en äldre kvinna som hällde rester av soppa i en skål bredvid bänken.
Kvinnan hälsade på Zhanna och berättade att Motja – så kallades hunden – inte hade någon ägare och bott på gården i ungefär ett halvår.
– Ingen vet var hon kom ifrån. Hon sökte sig hit. Vi matar henne med vad vi kan – någon ger soppa, någon tar ut ett ben. Vi som bor här är inte rika, mest pensionärer.
– Men varför tar ingen henne till sig? – frågade Zhanna. – Hon är ju liten och ser både vänlig och smart ut.
– Vem behöver henne? Här är det allergier, katter eller renlighet som gäller. Tur att ingen är elak mot henne… Och folk matar henne, – svarade den gamla kvinnan. – Jag heter förresten tant Liza.
– Jag förstår, – sa Zhanna och lade hundmat i den nu tomma skålen. Motja började äta med stor aptit.
Zhannas mamma hjälpte henne att packa upp sakerna, och två dagar senare reste hon hem. Nu började Zhanna sitt arbetsliv på den nya platsen – glädjefyllt. Hon svävade fram som på moln. Hon gjorde en enkel renovering och bytte ut spisen i köket.
Vintern tog över. December kom med frost och snöfall. Varje gång Zhanna kom hem från jobbet möttes hon vid porten av Motja. Hunden var täckt av snö, skakade av köld och tittade hoppfullt på henne i väntan på något att äta.
– Kom nu in, – klarade Zhanna inte av att motstå en kväll när termometern sjunkit till under minus tio grader.
Hunden följde genast efter henne. Den satte sig i hallen och tittade på Zhanna som om hon var en räddare.
Zhanna ställde fram en metallskål för Motja och fyllde den med hundmat. I en gammal liten kastrull hällde hon vatten.
– Jag ska fixa en bädd till dig, – lovade hon och tog fram en gammal tröja ur skåpet. – Här, från husets herre. Värm dig, min vän.
Tröjan blev en matta, och Motja nosade på den innan hon lade sig ner.— Du är en sån blygsam tjej, — blev Jeanne förvånad. Hon hade suttit nästan en timme bredvid hunden och klappat den, medan hon berättade att nu kommer Måtka inte att frysa, och att Jeanne skulle försöka hitta henne ett snällt hem.
Samme kväll lade Jeanne ut en annons på internet och erbjöd den underbara hunden. Hon tog även några bilder och började vänta på telefonsamtal.
Redan första dagen ringde några tonåringar, men Jeanne sa direkt nej.
— Nej, Måtka, jag kommer bara att ge dig ett ansvarigt hem. Tonåringar är snälla, men de är fortfarande beroende av sina föräldrar, och vi kan inte ta några risker.
Måtka lyssnade noggrant, och det verkade som om hon förstod allt.
Det var få samtal. Några gillade inte att hunden kom från gatan, andra ville veta exakt ålder och hälsotillstånd, och sedan slutade samtalen helt och hållet.
I nästan två veckor fick varken Måtka eller Jeanne några nyheter från de som ville ta in en vän till sig.
Jeanne gick ut med Måtka, matade henne, borstade henne och förundrades över hundens beteende.