All sin egendom skrev mamma över på dottern för fem år sedan.
Hon sa alltid att det är dottern, inte sonen, som borde ta hand om modern på ålderns höst. Med det menade hon min syster Oksana.
Oksana gifte sig lyckligt och har bott utomlands i flera år. Hon har sitt eget liv där: man, barn och familj. Hon har inga planer på att återvända till Ukraina, hon är nöjd med allt.
Under tiden har mamma blivit mycket gammal. Hon är redan 70 och kan knappt göra någonting utan hjälp. Eftersom Oksana bara kommer till byn en gång om året, och förra året kom hon inte alls, har mamma börjat be min fru, sin svärdotter, att ta hand om henne.
Eftersom vi bor i samma by erbjöd mamma Inna sina gamla guldsmycken och hälften av sin pension. Hon bad min fru att förstå och acceptera, eftersom hon nu behöver hjälp och stöd.
Inna vägrade direkt.
– Hitta någon som vill göra det för halva pensionen, – sa hon. – Och se vilken vård du får för tusen hryvnia.
Jag förstår min fru, så jag sa inte ett ord till henne. En gång i tiden bestämde mamma sig för att vara smartare och gav allt till dottern. Och nu vill hon att vi ska ta hand om henne för tusen–ett och ett halvt tusen hryvnia.Mamma förstår mycket väl hur mycket det kostar att få hjälp av någon utomstående.
För sådana pengar skulle ingen ens titta åt hennes håll, inte ens i byn. Men hon hoppas att min fru, som är släkt, ska ta hand om henne ordentligt. Men Inna vill inte.
Kanske har mamma insett sitt misstag, men nu går det inte att göra något åt saken.
Låt henne ringa Oksana, sin egen dotter, och påminna henne om hennes samvete.