Mamma är den enda nära personen jag har kvar. Pappa gick bort för länge sedan, han omkom i en bilolycka. Jag minns honom knappt, förutom genom några få fotografier.Vi levde mycket enkelt, man kan säga på gränsen till fattigdom. Mamma arbetade på marknaden och sålde grönsaker, och på nätterna städade hon stormarknader. Jag såg hur hennes händer skakade, hur hennes rygg värkte, och hur hennes ögon var röda av sömnbrist. Det var därför jag redan vid tio års ålder började mitt första jobb. Vår granne, farbror Petrov, höll på att renovera, och jag hjälpte honom då och då. Ibland bar jag upp cement till våningen, ibland tog jag ut sopor eller hjälpte till att spackla något. För detta fick jag hundra hryvnja.
De pengarna använde jag inte för mig själv, utan jag gick till affären och köpte mat.
– Du är så vuxen, min riktiga hjälpare, – sa mamma och höll om mig. Då kände jag hur hårt hennes hjärta slog.Jag ska inte berätta länge om min barndom. Jag kan bara säga en sak – den var svår, men jag gav aldrig upp för mammas skull. Och sedan dök Anna upp i mitt liv.
Hon var den vackraste på vår kurs, och alla killar flockades kring henne. Anna vann till och med tävlingen «Miss Universitet». En dag satte hon sig bredvid mig på en tenta:
– En så svår fråga, jag kan inte svara…
– Här är det alternativ «A», och här är det «B».
– Oj, vad smart du är.Tack vare mig klarade Anna alla tentor, eftersom jag hjälpte henne. En kväll bestämde hon sig för att «visa sin tacksamhet» och bjöd mig på bio. Sedan följde ömma kyssar och omfamningar. På morgonen vaknade jag i hennes säng och insåg: hon är min.
Vi sköt inte upp bröllopet. Direkt efter fjärde året friade jag till henne. Jag gillade tanken på att en sådan drottning hade valt just mig. Jag ska erkänna att det stärkte mitt självförtroende rejält.
Men en fråga uppstod: var skulle vi bo? Annas föräldrar var inte särskilt förtjusta i mig och ansåg att jag var en «fattiglapp» som inte kunde ge deras dotter ett värdigt liv. Därför bestämde jag mig för att prata med mamma. Hon är trots allt den närmaste personen jag har och borde förstå mig.– Okej, min son, jag ger dig den här lägenheten. Men den behöver renoveras. Jag tror att det inte kommer att vara så illa för mig att bo på landet när jag blir gammal. Frisk luft, en trädgård…
Men i hennes röst hörde jag en ton av sorg. Ändå är jag hennes son, och hon hade inget annat val.
Efter bröllopet flyttade vi in i lägenheten. Lyckligtvis gav Annas föräldrar oss (eller snarare henne) en ny bil som gåva. Men jag fick inte köra den.
– Det är min bil! Du kommer att repa den eller köra in i ett träd. Ta spårvagnen och slösa inte bort mitt bränsle, brukade min fru säga med förebråelse.Därför använde jag oftast taxi eller kollektivtrafik, även om jag betalade för bensinen till hennes bil ur egen ficka.
– Vill du åka till din mamma på landet? Ta då pendeltåget. Varför skulle jag behöva släpa mig med dig till den där avkroken? – klagade Anna.
Jag försökte besöka mamma en gång i veckan, men Anna var kategoriskt emot det. Så fort jag nämnde «landet» hittade hon genast ursäkter: «möte», «manikyr», «pedikyr». Jag förstod att hon aldrig skulle ta i en hacka eller en spade, så jag kunde inte räkna med hennes hjälp.
Hon tyckte inte heller om att jag besökte min mamma. Hon hittade alltid anledningar att hindra mig. Antingen behövde vi åka till hennes föräldrar eller gå på en väns födelsedag. Jag kunde inte säga nej, annars väntade ett bråk och en natt på madrassen.Nu vet jag inte längre vad jag kan förvänta mig av henne. Anna förstår inte att min mamma är en äldre kvinna som lever på pension och knappt får ekonomin att gå ihop. Min fru tänker bara på sig själv.
Vad har den här historien lärt mig?
Mamma är den mest värdefulla personen som Gud har skickat oss. Ingen och ingenting kan någonsin ersätta henne. Hon kommer alltid att stödja och älska oss, oavsett utseende eller ekonomisk situation.
Jag ångrar djupt att jag en gång så hänsynslöst tvingade ut mamma från hennes egen lägenhet. Jag hoppas att jag fortfarande har tid att rätta till allt…
Vad tror du, har den här killen en andra chans?